En gråmulen, dyster dag. Jag är trött, så omättligt trött och blir så besviken på mig själv - när jag inte orkar allt det där som jag tycker att jag ska orka nu, när jag är sjukskriven.... Och jag är ju inte dummare, än att jag inser, att det blir ytterligare ett stressmoment!
Det togs en massa prover vid läkarbesöket och läkaren skulle "bevaka" dessa och höra av sig om det va något onormalt. Men än har jag inget hört...och det får man väl tolka som något bra.
Jag har i alla fall åstakommit ett par virkade vantar i ett riktigt supermjukt Kina-garn (som jag kallar det) med silke i. Emma inviger dem idag och hoppas att de är med hem igen...så jag kan fota dem.
Nu skriker kroppen efter en lurtupp...ingen bra dag idag, allt är så påtagligt och verkligt! Jag kan känna att vi gått omkring i ett märkligt mellanläge, där man vare sig vet ut eller in. Man skjuter allt framför sig. Men som tur är, så pratar vi mycket med varandra om allt som hänt...nästan ältar. Det är väl ett sätt, att försöka få hjärnan att förstå allt som hänt. Vad vet jag?
Ha en bra dag allesammans! Många kramar Annika
4 år sedan
1 kommentar:
Har saknat dej...det har varit så tyst på din blogg.
Stackars Er,skickar många många tröstekramar genom etern.Det är alltid svårt när ens närmaste somnar in.Det var i allafall bra att ni hann hem och fick träffa honom innan han somnade in.
Sköt om dej,ta det lugnt,pyssla om dej själv och de dina.Livet går vidare sakta men säkert.
Kram på dej.
Skicka en kommentar